Biologin spräckte förhållandet!
När man varit tillsammans i nästan 6 år börjar man så smått fundera på tiden som gått och man kanske tom tror sig veta vart förhållandet är på väg?! Själv har jag inte planerat så mkt inför framtiden, den består mest av vidflyktiga drömmar och förhoppningar, men om tiden som gått vet jag mer.
Jag älskar D så otroligt mkt att det inte kan uttryckas med varken ord eller tal, men gud ska veta att vi befunnit oss i djupsvarta svackor... 2 gånger har vi tom valt att göra slut! Det märkliga/underbara är att vi under dessa tider faktiskt hittade tillbaka till varandra och kämpade! Gud vad vi kämpat!
Så sitter vi här nu, idag, tillsammans...
Jag älskar lika mkt som förr, men nu, på både gott och ont har jag blivit vuxen... Ni ska veta att misstag har gjorts och oförlåtliga ord har yttrats, trots detta sitter vi fortfarande här...
Varför gör vi det? Varför funkar det mellan just oss? Varför klarar vi oss igenom dessa förjävliga svackorna?
Som den obotliga funderaren jag är undrar jag såklart: kan man verkligen älska varandra så innerligt att det håller hela livet, inte bara hänga ihop för vanan eller sakens skull?
Hur funkar det rent biologiskt- människan är ju inte skapad för att hålla sig till en enda partner hela livet ut, men samtidigt är vi ju flockdjur? vad blir det då kvar? En orgie?
En sak är säker iaf, babe: jag trivs med dig, du gör mig så glad och du älskar mig! Kanske är jag den "felande länken" men, jag tror nog jag kan "vara ett par" med dig ett tag till!
Jag älskar D så otroligt mkt att det inte kan uttryckas med varken ord eller tal, men gud ska veta att vi befunnit oss i djupsvarta svackor... 2 gånger har vi tom valt att göra slut! Det märkliga/underbara är att vi under dessa tider faktiskt hittade tillbaka till varandra och kämpade! Gud vad vi kämpat!
Så sitter vi här nu, idag, tillsammans...
Jag älskar lika mkt som förr, men nu, på både gott och ont har jag blivit vuxen... Ni ska veta att misstag har gjorts och oförlåtliga ord har yttrats, trots detta sitter vi fortfarande här...
Varför gör vi det? Varför funkar det mellan just oss? Varför klarar vi oss igenom dessa förjävliga svackorna?
Som den obotliga funderaren jag är undrar jag såklart: kan man verkligen älska varandra så innerligt att det håller hela livet, inte bara hänga ihop för vanan eller sakens skull?
Hur funkar det rent biologiskt- människan är ju inte skapad för att hålla sig till en enda partner hela livet ut, men samtidigt är vi ju flockdjur? vad blir det då kvar? En orgie?
En sak är säker iaf, babe: jag trivs med dig, du gör mig så glad och du älskar mig! Kanske är jag den "felande länken" men, jag tror nog jag kan "vara ett par" med dig ett tag till!
Kommentarer
Trackback