Otraditionell kärlek...
Jag är en tjej som inte är särsklit romantiskt, jag har aldrig drömt om "det stora prinsessbröllopet" och jag har aldrig någonsin velat att en man skulle sjunga kärlekssånger eller skriva dikter för mig! Jag tror jag är allt för blyg för att vara mottaglig för den sortens romans...
Däremot tror jag på passion, kärlek och lust vid första ögonkastet. Jag tror på den där förtvivlade, konsumerande, överväldigande, jag- kan- inte- leva- utan- dig- kärleken! Det känns uppfriskande att tro på den, som att gå runt och känna att "det kommer inte alltid att vara så här, en dag kommer jag också att bli upphånglad i ett hörn och ha svettigt sex på köksbordet"!
Det är alltid trevligt att dagdrömma!
Eller kanske förresten det inte finns någon "kärlek" i den definitionen, kanske kärlek är lika med lust?
Kanske ska man inte söka efter de långvariga relationerna, kanske ska man söka efter de passionerade relationerna istället även om det bara varar för en kort stund? Så känns det iaf nu, men det är kanske inte så konstigt när hela min värld vänts upp och ner...
Vi vet ju att människan inte är menad att leva i ett förhållande, det är ju simpel svart-på-vit-aktig fakta som härstammar från den tiden då överlevnad handlade om att fortplanta sig. Jag håller fullt och med om att det inte är naturligt att leva i tvåsamhet! Förr gick det väl an för när orden "till döden skiljer oss åt" yttrades visste man ju att medellivslängden var typ 40 år istället för 80 som den är idag! Underbart är kort liksom...
Eller handlar det om tur eller kanske t.o.m om vilja? Kanske jag har helt fel och "den stora evighetslånga kärleken" väntar där ute, det gäller bara att hitta den. "Den" som inte tråkar ut en och kompletterar en på ett alldeles perfekt sätt?
Gud jag vet verkligen inte... Även om jag vill tro att jag vet allt om mig själv och har alla de erfarenheter jag behöver så är det nog tyvärr inte så! Jag kommer nog att få korrigera dessa tankar miljontals gånger allt eftersom man träffar "honom med H"! Men jag tror att jag hoppas (!) att alla män jag träffar känns som "honom med H", då känns det iaf inte som att man har slösat bort sin tid i väntan på något bättre, då känns det som att man tagit vara på sitt liv, levt passionerat och förtärande på ett sätt som bara kan sluta som i gamla Hollywood-filmer (tänk Liz Taylor och Richard Burton)...!
Ja, ni märker ju hur mycket jag svamlar och håller på, men det är så jag är...
Den kärlek jag mött var en underbar sak, en intensiv berg-och-dal-bana av kärlek och hat som kraschade till slut och lämnade mig alldeles ödelagd och tom... Tom för att det liv vi skapat tillsammans var över, jag var bunden till honom i min förtvivlan, men inte ännu fri... (gud vad fint...;))
Kanske jag är en romantiker trots allt, en förtvivlad romantiker i min egen twistade definition?
Så alla hopplösa snyftare där ute, kom inte till mig för att få råd, jag vet ärligt talat inte själv vad jag vet...!
Däremot tror jag på passion, kärlek och lust vid första ögonkastet. Jag tror på den där förtvivlade, konsumerande, överväldigande, jag- kan- inte- leva- utan- dig- kärleken! Det känns uppfriskande att tro på den, som att gå runt och känna att "det kommer inte alltid att vara så här, en dag kommer jag också att bli upphånglad i ett hörn och ha svettigt sex på köksbordet"!
Det är alltid trevligt att dagdrömma!
Eller kanske förresten det inte finns någon "kärlek" i den definitionen, kanske kärlek är lika med lust?
Kanske ska man inte söka efter de långvariga relationerna, kanske ska man söka efter de passionerade relationerna istället även om det bara varar för en kort stund? Så känns det iaf nu, men det är kanske inte så konstigt när hela min värld vänts upp och ner...
Vi vet ju att människan inte är menad att leva i ett förhållande, det är ju simpel svart-på-vit-aktig fakta som härstammar från den tiden då överlevnad handlade om att fortplanta sig. Jag håller fullt och med om att det inte är naturligt att leva i tvåsamhet! Förr gick det väl an för när orden "till döden skiljer oss åt" yttrades visste man ju att medellivslängden var typ 40 år istället för 80 som den är idag! Underbart är kort liksom...
Eller handlar det om tur eller kanske t.o.m om vilja? Kanske jag har helt fel och "den stora evighetslånga kärleken" väntar där ute, det gäller bara att hitta den. "Den" som inte tråkar ut en och kompletterar en på ett alldeles perfekt sätt?
Gud jag vet verkligen inte... Även om jag vill tro att jag vet allt om mig själv och har alla de erfarenheter jag behöver så är det nog tyvärr inte så! Jag kommer nog att få korrigera dessa tankar miljontals gånger allt eftersom man träffar "honom med H"! Men jag tror att jag hoppas (!) att alla män jag träffar känns som "honom med H", då känns det iaf inte som att man har slösat bort sin tid i väntan på något bättre, då känns det som att man tagit vara på sitt liv, levt passionerat och förtärande på ett sätt som bara kan sluta som i gamla Hollywood-filmer (tänk Liz Taylor och Richard Burton)...!
Ja, ni märker ju hur mycket jag svamlar och håller på, men det är så jag är...
Den kärlek jag mött var en underbar sak, en intensiv berg-och-dal-bana av kärlek och hat som kraschade till slut och lämnade mig alldeles ödelagd och tom... Tom för att det liv vi skapat tillsammans var över, jag var bunden till honom i min förtvivlan, men inte ännu fri... (gud vad fint...;))
Kanske jag är en romantiker trots allt, en förtvivlad romantiker i min egen twistade definition?
Så alla hopplösa snyftare där ute, kom inte till mig för att få råd, jag vet ärligt talat inte själv vad jag vet...!
Kommentarer
Trackback