Stjärnornas spökkabinett
"Du skojar!", var min första replik när mamma berättade att Heath Ledger var död.
Det kändes helt ofattbart och på något konstigt sätt oändligt sorgligt och tragiskt! Vilket ju egentligen inte borde vara så för man känner ju inte människan...
Eller så kanske det borde vara så, för att en av våra "medmänniskor" faktiskt dött. Med medmänniska menar jag alltså en av oss, en människa som skulle kunna vara din bror, han var någons pappa... En medmänniska känner medlidande...
Hur man än förklarar det så känns det så jävla onödigt och så förbannat typiskt! Vi har ju sett detta upprepa sig hur många gånger som helst- ung begåvad stjärna på väg mot toppen dukar under för papparazzis, pressen, droger etc.
Det sorgliga är ju att ju mer detta händer, desto mer frossar vi! Jag säger bara Brittan, Pete Dorhety, Amy Winehouse m.fl. Ska de bli vår tids nya Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Michael Hutchens och Janis Joplin? Är det det vi vill? Svaret på den frågan tror jag faktiskt är "ja". Kanske inte medvetet, men vi vill att det händer något som gör att våra liv verkar mindre misslyckade och beiga, vi vill ha action, men föredrar att se den på avstånd...
Jag blir ledsen, jag blir faktiskt bara ledsen... Jag känner verkligen att det är ett sånt JÄVLA slöseri med...ja, livet! Jag vill gärna tro att vi har nån förbannad mening på jorden och då borde vi göra det bästa av livet, för våra medmänniskor OCKSÅ!
Vem skrattar sist...?
Det kändes helt ofattbart och på något konstigt sätt oändligt sorgligt och tragiskt! Vilket ju egentligen inte borde vara så för man känner ju inte människan...
Eller så kanske det borde vara så, för att en av våra "medmänniskor" faktiskt dött. Med medmänniska menar jag alltså en av oss, en människa som skulle kunna vara din bror, han var någons pappa... En medmänniska känner medlidande...
Hur man än förklarar det så känns det så jävla onödigt och så förbannat typiskt! Vi har ju sett detta upprepa sig hur många gånger som helst- ung begåvad stjärna på väg mot toppen dukar under för papparazzis, pressen, droger etc.
Det sorgliga är ju att ju mer detta händer, desto mer frossar vi! Jag säger bara Brittan, Pete Dorhety, Amy Winehouse m.fl. Ska de bli vår tids nya Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Michael Hutchens och Janis Joplin? Är det det vi vill? Svaret på den frågan tror jag faktiskt är "ja". Kanske inte medvetet, men vi vill att det händer något som gör att våra liv verkar mindre misslyckade och beiga, vi vill ha action, men föredrar att se den på avstånd...
Jag blir ledsen, jag blir faktiskt bara ledsen... Jag känner verkligen att det är ett sånt JÄVLA slöseri med...ja, livet! Jag vill gärna tro att vi har nån förbannad mening på jorden och då borde vi göra det bästa av livet, för våra medmänniskor OCKSÅ!
Vem skrattar sist...?
Kommentarer
Trackback